som en delkomponent i ett normativt(komplext) rättsfaktum. Ett sÃ¥dant rättsfaktum utgörs av flera olika omständigheter. Ett exempel härpÃ¥ där just passivitet aktualiseras är oskälighetsrekvisitet i36 AvtL.38Till sist kan passivitet fÃ¥ betydelse som rättshandling. Passiviteten i detta fallbygger pÃ¥ det förgÃ¥ende avsnittet. Det innebär alltsÃ¥ att passivitet utgör en rättshandling, om passiviteten lÃ¥ter sig förstÃ¥s som ett uttryck för en avsikt och dennaavsikt är avsedd att ha rättsliga konsekvenser, varvid det befogade intrycket äravgörande. Därutöver ska övriga rättshandlingskriterier vara uppfyllda.39 Mentotal passivitet kan normalt sett aldrig konstituera en rättshandling.40 Detta ärnaturligt med hänsyn till att total passivitet innebär en (total) avsaknad avkommunikation mellan rättssubjekt, vilket inte kan ge upphov till rättshandlande.41343536373839Arvidsson Gorton, s. 101 f.A.a., s. 102 f.Se ocksÃ¥ NJA 1962 s. 276 och NJA 1982 s. 244.Arvidsson Gorton, a.st. Ytterligare en typ av rättsregler är ogiltighetsregler; se a.st.A.a., s. 103. Se not 107. Se avsnitt 4.2 nedan.En till passivitet angränsande företeelse är konkludent handlande. Härmed avses rättshandlingarsom företas genom faktiskt handlande, d.v.s. utan sprÃ¥klig kommunikation men genom en parts beteende; Adlercreutz, Gorton Lindell-Frantz, s. 112; J. Ramberg C. Ramberg, s. 127; Lehrberg,a.a., s. 147.40 Karlgren, Passivitet, s. 10 f.; jfr Adlercreutz, Gorton Lindell-Frantz, s. 111 och 117.41 Jfr Mossberg, a.a., s. 79. Jfr dock NJA 1949 s. 444.122.3 NJA 2018 s. 1712.3.1 BakgrundOmständigheterna i NJA 2018 s. 171 var följande. Ãr 1997 ingicks ett avtal omuthyrning av en lokal mellan hyresvärden Vimmerby Mässhallar AB (Hyresvärden) och en hyresgäst (Den första hyresgästen). Enligt hyresavtalet bestodhyran av dels ett bestämt Ã¥rligt belopp, dels en omsättningshyra som skulle utgÃ¥under vissa villkor. Ãr 2002 förvärv

mÃ¥stekonstituera en viljeförklaring. SprÃ¥kligt sett kan alltsÃ¥ motsatsvis utläsas attviljeförklaringar bara är en utgÃ¥ngspunkt för avtalsändring genom passivitet, ochatt det även finns andra sätt genom vilka passivitet kan fÃ¥ avtalsverkan. HD angavinte när sÃ¥ kan vara fallet, och vid första pÃ¥seende kan uttalandet verka nÃ¥got uddaeller oklart. I själva verket är HD:s konstaterande emellertid okomplicerat och kanförklaras relativt enkelt. Ett tydligt exempel pÃ¥ när passivitet kan ges avtalsverkantrots avsaknad av viljeförklaring följer av 6 2 st. AvtL (dolusregeln).43 I dessafall är den befogade uppfattningen inte att en viljeförklaring med ett visst innehÃ¥llföreligger, men passiviteten i kombination med andra omständigheten ska ändÃ¥anses resultera i avtalsslut eller -ändring.44 Ett annat exempel följer av 36 AvtLsom tillhandahÃ¥ller en möjlighet till avtalsändring genom jämkning, varvid passi-43Se ocksÃ¥ NJA 1962 s. 276 och NJA 1982 s. 244. Det är alltsÃ¥ här frÃ¥ga om passivitet somrättsfaktum; se avsnitt 2.2 ovan.44 Se Samuelsson, a.a., s. 5154; se och jfr avsnitt 2.1 ovan avseende rättshandlingskriterierna.16vitet kan beaktas i oskälighetsbedömningen.45 Ãven den efterföljande meningen ip. 11 är tydlig och torde Ã¥terspegla vad som är vedertaget inom den allmännarättshandlingsläran, nämligen att ett avtal kan ändras av parterna gemensamtalternativt att ena parten har fÃ¥tt det befogade intrycket att motparten permanenthar avstÃ¥tt frÃ¥n en viss rättighet enligt avtalet. Det kan här tilläggas att redan omden senare situationen är för handen sÃ¥ har ju en rättshandling kommit till stÃ¥ndenligt allmänna principer, förutsatt att övriga rättshandlingskriterier är uppfyllda(se avsnitt 2.1 ovan).Av störst intresse är sista meningen i p. 11: För att passiviteten ska kunnauppfattas som en bindande viljeförklaring krävs som huvudregel att den passivaavtalsparten har varit me

ikställde principen om underdebitering medprincipen om condictio indebiti. Samtidigt gjorde HD inte något uttalande där detklart och tydligt framgick vad som ska vara normerande vid bedömningen avunderdebiteringar. Att en gäldenär haft anledning att uppfatta skulden somslutligt reglerad antyder att underdebiteringar ska bedömas som viljeförklaringar det vill säga fastställa den befogade uppfattningen.100 Men att detta bara är avbetydelse antyder samtidigt att det inte är uteslutet att också annat kan beaktas vidbedömningen. Och HD menade att det var så 1973 års fall hade bedömts.Möjligtvis bör det beaktas att bedömningen för principen om condictio indebiti vidtidpunkten då NJA 1991 s. 3 I och II avgjordes inte var lika klar definierad, ijämförelse med rättsläget idag. Det finns sålunda olika faktorer som gör att det iNJA 1991 s. 3 I och II saknas säkra och tydliga riktlinjer för hur underdebiteringarska bedömas.100Jfr NJA 1982 s. 244.35Sammantaget finns det olika tänkbara slutsatser. Ett möjligt alternativ är attkonstatera att NJA 1991 s. 3 I och II byggde på en felaktig tolkning av NJA 1973s. 315 och det då gällande rättsläget eller att 1991 års fall i varje fall är tillräckligtoklara och att någon särskild princip för underdebiteringar därför inte ska ansesha etablerats genom 1991 års fall. Ett annat alternativ är att rakt av anse att HD i1991 års fall, i linje med 1973 års fall, behandlade underdebiteringar som viljeförklaringar, varför även denna slutsats utesluter att någon särskild princip förunderdebiteringar etablerades.101 Slutligen är en möjlig slutsats att HD tvärtomfaktiskt etablerade en särskild princip för underdebiteringar, det vill säga en principsom är parallell till såväl principen om condictio indebiti som eftergifter. Härtillmåste det dock då framhållas att principen om condictio indebiti fyller ennödvändig funktion i svensk rätt

s. 330356Svensson, O., Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat pÃ¥ en viljeförklaringoch fullmakt grundat pÃ¥ tillit, SvJT 2023 s. 812843Udsen, H., Uagtsomhed som aftalestiftende retsfaktum et bidrag til den aftaleretlige forpligtelseslÃre, TfR 2006 s. 104152Udsen, H., Aftaleretlig hÃftelse ved misbrug af digital signatur i dansk ret, SvJT2023 s. 511522Unnersjö, A., Kriterierna för tillitsfullmakt. LÃ¥neavtalet med Svea Ekonomi NJA2021 s. 1017, JT 2022/23 s. 647663Unnersjö, A., SkadestÃ¥ndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befo58gad fullmaktstillit, Ny Juridik 2:23 s. 1739Ussing, H., Aftaler: paa formuerettens omraade, 3 uppl., Köpenhamn 1978VahlÃn, L., Avtal och tolkning, Stockholm 1960Wännström, O., En fullmaktslära i förändring reflektioner kring NJA 2014s. 684, SvJT 2019 s. 826RättsfallHögsta domstolenNJA 1922 s. 389NJA 1949 s. 444NJA 1962 s. 276NJA 1963 s. 105NJA 1973 s. 315NJA 1974 s. 706NJA 1982 s. 244NJA 1991 s. 3 I IINJA 2002 s. 630NJA 2006 s. 638NJA 2011 s. 739NJA 2014 s. 684NJA 2015 s. 1072NJA 2016 s. 1074NJA 2017 s. 203NJA 2017 s. 1195NJA 2018 s. 127NJA 2018 s. 171NJA 2020 s. 334NJA 2020 s. 681NJA 2021 s. 1017NJA 2022 s. 359Danmarks HÃjesteretU 2019.1192 HU 2019.1197 HU 2021.2320 HU 2022.411 HU 2022.414 H60